JOHANNA

Idag kommer emelie och pernilla tillbaka från tokyo. De har varit där i tio dagar ärlikamed jag och richard har haft en hel lägenhet alldeles för oss själva i tio dagar. Jag förstår inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, har vi verkligen fördrivit dem? Det känns inte så, inte som tio. Det är väl så det är när man verkligen lever, man tappar all uppfattning om tid. Det blir oviktigt.  Allting klumpas ihop och man vet bara att det gått en period av någonting, lycka i mitt fall. För uppenbarligen så har vi fördrivit dessa dagar men de hade lika gärna kunnat vara tre i antal som hundra, jag hade mest troligt inte märkt någon skillnad. Det har gått en period av lycka. Punkt. 

Perioden har låtit föda en plan. Vi startar på fredag från sydney (det är givet) och tar buss upp till cairns. Vi kan hoppa av och hoppa på bussen var vi vill och hur många gånger vi vill under vägen. I cairns stannar vi ett tag och snorklar i barriärrevet och så vidare för att sedan flyga till darwin. Området kring darwin kallas "kakadoo national park" och ska tydligen vara helt otroligt vackert och dit vill vi ut och vandra. När vi har gjort darwin har richard hunnit fylla tjugoett och vi kan äntligen hyra bil! Då bilar vi längs västkusten hela vägen ned till perth. Därifrån flyger vi tillbaka till sydney varifrån planet hem går. Det är det. Vår plan och förhoppningsvis vårt äventyr. Planen är emellertid inte en sluten cirkel utan en linje. Det betyder att vi kan vika av, byta riktning och tillochmed vända om. Ja, den är fullständigt föränderlig.    

Rent geografiskt blir resan en sluten cirkel, visst